Kärlek är vad kärlek är

Jag minns så väl när jag var yngre, min första dag på högstadiet, första dagen på gymnasiet, första dagen på mitt första jobb. Nervositet. Ångest. Rädsla för att göra fel, vara fel.

Idag kunde jag inte bry mig mindre om vad min omgivning tycker och tänker om mig. Det rör mig inte i ryggen, för så länge jag själv är nöjd med mig så spelar det andra ingen roll, för det är inte mig de pratar om.

Ridsporten har format och fostrat mig till den jag är idag, det skulle jag absolut säga. Den är fantastisk och har lärt mig mycket om ansvar och att vara målmedveten, men den har också lärt mig hur lätt människor pratar bakom ryggen på en när det blåser i seglen.

Idag vet jag så mycket bättre än vad jag visste som 15-åring, när mitt kommentarsflöde på min blogg fylldes av hat om både mig och min ponny, hat om mina val och mitt liv. Varför är det så, att folk som inte gillar en ofta ödslar så mycket tid på att tala om för en hur mycket de ogillar en? I min värld är det mer logiskt att bara låta det vara, inte göra någon stor deal av det.

Idag, 8 år senare är jag stolt när jag ser tillbaka på mina tonårsår, för den perioden i mitt liv var allt annat än en dans på rosor. Så mycket ångest jag tacklats med genom åren, ångest som begränsat mitt liv och min vardag. Det är här jag borde tacka ridsporten, för det var den som höll mig ovan ytan när jag hade det jobbigt.

Stallet har alltid vart min frizon, så fort jag sätter foten i stigbygeln lämnar jag all ångest och bekymmer på backen och glömmer det för en stund. Att stå och mocka och packa höpåsar är terapi för mig, att borsta min leriga skimmel är glädje och att titta in i hennes bruna, stora ögon, känna hennes solvarm päls är kärlek. Jag ler av bara tanken.

Folk frågar mig varför jag håller på med ridsport, det är tydligen ”dyrt, skitigt och tråkigt”. Jag suckar, himlar med ögonen och tänker för mig själv ”Om dom bara visste. Om dom bara visste att hästarna är den bästa terapi som finns, dom hjälper mig att hantera min ångest och hålla mig ovan ytan. Kanske då, men bara kanske så skulle dem förstå.”

IMG_3780

Kvällstankar

Alltså, trillade över denna fantastiskt fina lilla hästgård på Hemnet. Jag säger bara – Jag är kääär! Om jag bodde söderut igen skulle jag gärna vilja bo i Stockholm eller Skåne, men inte mitt i smeten utan lite utanför. Åkersberga, Sigtuna. Om jag fick packa med mig min familj, min hund och hästarna skulle jag absolut vilja flytta till Stockholm igen!

Den staden har så mycket mer att ge mig än vad Kalix har, det har jag svart på vitt av erfarenheter sedan jag bodde där. Men att som 18/19-åring flytta över hundra mil hemifrån var inte det lättaste, man vet inte riktigt vad man vill och jag ser inte på saker likadant nu som jag gjorde där och då. En flytt söder ut är inte alls omöjligt, men jag vill ha andra förutsättningar än vad jag hade där och då. Jag vill inte bo i en 3:a på Lidingö, att den var fin spelade liksom ingen roll när det inte är den du är, när du inte är den som vill ge upp hästarna för att kunna bo fint ute på Lidingö och jobba på Östermalm. Jag gjorde det, och jag ångrade mig bittert. Att jag några år senare kunde köpa tillbaks min bästa kompis, Kira, och rätta till det som skavt mest var bara ren tur.

Jag vet att mina val av studier hade sett annorlunda ut om jag visste att jag i framtiden skulle bo i Stockholm, att det faktiskt existerar fler jobb i det yrket jag vill jobba. Idag skulle jag förmodligen välja ur ett perspektiv som känns tryggt, säkert, men det skulle inte vara det jag helst vill bli. Och visst, man kan packa ihop sina saker i flyttkartonger, sätta sig på ett flyg med en enkelbiljett och börja om, men jag är alldeles för hemmakär för att lämna min familj och hästarna. Idag är en sådan där dag då jag saknar Stockholm alldeles för mycket.

image image image image image