Cuz all of me, loves all of you

I sommar är det 3 år sedan Kira fick sin senskada. Det är för mig ofattbart att det redan har gått så lång tid, att det nästan är 3 år sedan vi återförenades igen.

Jag minns så väl dagen jag bestämde mig för att ringa hennes dåvarande ägare och fråga om dem för det första hade kvar henne, och om jag i så fall fick köpa tillbak henne. Signal efter signal gick fram, hjärtat slog snabbare och snabbare och jag kan än idag minnas mina tankar när de sa att hon var skadad, att hon hade en senskada på djupa böjsenan och att hon kanske inte skulle gå att rida mer. Det spelade ingen roll, hon skulle få flytta hem igen. Hem dit där hon hör hemma.

Det finns inte en dag jag ångrat mitt val. För andra kanske jag hämtade hem en skadad häst med en osäker framtid, för mig hämtade jag hem hela min värld. Jag sålde henne aldrig för att jag ville, utan för att livet kom emellan. Jag har sedan dagen jag ledde in henne i transporten sagt att jag skulle köpa tillbaka henne när tiden var rätt. Att det skulle bli 2 år senare hade nog ingen trott – Ingen utom jag.

Allt för ofta läser jag om ryttare som säljer sin häst för att den inte håller för vad dem vill. Jag är inte som dem, och jag skulle aldrig kunna vara. Jag är alldeles för förälskad i djuret i sig, inte i sporten överlag. Kira kanske inte skulle gå att rida mer, men det spelade ingen roll. Efter väldigt långsam och försiktig igångsättning så blev ju Kira bra igen, skönt nog. Även om vi inte är vad Vi brukade vara, så är vi något så mycket bättre nu.

För den som inte hängt med sedan vår ”ungdomstid” så hoppade vi en hel del. Vi båda älskade det. Nu hoppar vi nästan aldrig, och långt ifrån på samma höjder. När jag fick hem Kira igen ändrade jag mer eller mindre hela min syn på dressyren. Jag var inte så fascinerad av grenen som yngre, tyckte den var rätt tråkig. Idag däremot finns det få saker som ger sådan glädje och eufori som ett bra dressyrpass.

Älskar man någon så mycket som man säger att man gör, då ger man inte upp på varandra. Folk konsumerar hästar som att de är leksaker. Hoppar de inte högt nog säljer man den. Får den inte 8:or rakt genom dressyrprotokollen är den inte värd all träning, och då byts dom ut. Jag suckar högt inombords när jag ser sådant. Min häst är min bästa kompis, men vad är din häst, för dig? 

IMG_5242

Kärlek är vad kärlek är

Jag minns så väl när jag var yngre, min första dag på högstadiet, första dagen på gymnasiet, första dagen på mitt första jobb. Nervositet. Ångest. Rädsla för att göra fel, vara fel.

Idag kunde jag inte bry mig mindre om vad min omgivning tycker och tänker om mig. Det rör mig inte i ryggen, för så länge jag själv är nöjd med mig så spelar det andra ingen roll, för det är inte mig de pratar om.

Ridsporten har format och fostrat mig till den jag är idag, det skulle jag absolut säga. Den är fantastisk och har lärt mig mycket om ansvar och att vara målmedveten, men den har också lärt mig hur lätt människor pratar bakom ryggen på en när det blåser i seglen.

Idag vet jag så mycket bättre än vad jag visste som 15-åring, när mitt kommentarsflöde på min blogg fylldes av hat om både mig och min ponny, hat om mina val och mitt liv. Varför är det så, att folk som inte gillar en ofta ödslar så mycket tid på att tala om för en hur mycket de ogillar en? I min värld är det mer logiskt att bara låta det vara, inte göra någon stor deal av det.

Idag, 8 år senare är jag stolt när jag ser tillbaka på mina tonårsår, för den perioden i mitt liv var allt annat än en dans på rosor. Så mycket ångest jag tacklats med genom åren, ångest som begränsat mitt liv och min vardag. Det är här jag borde tacka ridsporten, för det var den som höll mig ovan ytan när jag hade det jobbigt.

Stallet har alltid vart min frizon, så fort jag sätter foten i stigbygeln lämnar jag all ångest och bekymmer på backen och glömmer det för en stund. Att stå och mocka och packa höpåsar är terapi för mig, att borsta min leriga skimmel är glädje och att titta in i hennes bruna, stora ögon, känna hennes solvarm päls är kärlek. Jag ler av bara tanken.

Folk frågar mig varför jag håller på med ridsport, det är tydligen ”dyrt, skitigt och tråkigt”. Jag suckar, himlar med ögonen och tänker för mig själv ”Om dom bara visste. Om dom bara visste att hästarna är den bästa terapi som finns, dom hjälper mig att hantera min ångest och hålla mig ovan ytan. Kanske då, men bara kanske så skulle dem förstå.”

IMG_3780