Ale Ridsport

Vet du hur ofta du borde byta ut din ridhjälm? Stämmer det att man kan ha den ”hur länge som helst” så länge man inte ramlar av och slår i huvudet med den? Nej. Det stämmer inte.

Enligt de flesta tillverkare bör du byta ut din hjälm vart 5:e år, om inget annat anges. Sedan måste man såklart ha i åtanke hur ofta hjälmen används. Rider du på ridskola en gång/vecka eller rider du flera gånger/vecka? Kanske flera hästar/dag?

I dag finns det en hel djungel av ridhjälmar, på gott och ont. Det finns många dyrgripar, men det finns också mycket budgetalternativ och där är det viktigt att tänka förnuftigt: Ska jag satsa på en dyrare hjälm som är mer säker, trots att jag rider mer sällan. Eller ska jag köpa en budgetvariant? Egentligen borde svaret vara rätt självklart, för det handlar trots allt om säkerheten av ens huvud.

Jag rider idag med en Charles Owen Ayr8 leatherlook. En superskön hjälm som jag fick i julklapp av mamma 2015. Den sitter bra, väger lite och är en av hjälmarna som får högst betyg i säkerhetstest. Det enda minus jag hittar på den är att den är väldigt varm på sommaren, jag hade önskat bättre ventilering. Men jag kan verkligen rekommendera den! Ni hittar en likadan här: https://www.aleridsport.se/ridhjaelmar/2399-leatherlook-ayr8-ridhjaelm-charles-owen-brun.html

Jag har länge suktat efter en speciell hjälm på marknaden, nämligen en GPA First Lady 2X. Inte minst så är jag kär i poloskärmen! Hur skönt måste det inte vara när det är strålande sol ute och man nästintill bländas? Eller när det ösregnar? För att inte tala om ventilationen på denna modell, jag har hört mycket positivt om hur sval den är att rida med.

I samarbete med Ale ridsport så har jag fått möjligheten att klicka hem en GPA First Lady X2, och jag är så tacksam över det! Ale ridsport har ett otroligt brett utbud av häst- och ryttarutrustning, allt ifrån budget till lyx. Ni hittar märken som Kingsland, Animo, Beris, Cavalleria Toscana, Dyón, Equiline, GPA, KASK, Samshield, Dubarry, Pikeur etc.

Inte minst så har dom bland den bästa kundservice jag stött på. De är positiva, svarar snabbt på mail och vill verkligen hjälpa sina kunder efter deras önskemål. Helt klart värt ett besök, fysiskt i butik eller på webben.

– I samarbete med Ale Ridsport.-

IMG_6408 IMG_6409 IMG_6410

Cuz all of me, loves all of you

I sommar är det 3 år sedan Kira fick sin senskada. Det är för mig ofattbart att det redan har gått så lång tid, att det nästan är 3 år sedan vi återförenades igen.

Jag minns så väl dagen jag bestämde mig för att ringa hennes dåvarande ägare och fråga om dem för det första hade kvar henne, och om jag i så fall fick köpa tillbak henne. Signal efter signal gick fram, hjärtat slog snabbare och snabbare och jag kan än idag minnas mina tankar när de sa att hon var skadad, att hon hade en senskada på djupa böjsenan och att hon kanske inte skulle gå att rida mer. Det spelade ingen roll, hon skulle få flytta hem igen. Hem dit där hon hör hemma.

Det finns inte en dag jag ångrat mitt val. För andra kanske jag hämtade hem en skadad häst med en osäker framtid, för mig hämtade jag hem hela min värld. Jag sålde henne aldrig för att jag ville, utan för att livet kom emellan. Jag har sedan dagen jag ledde in henne i transporten sagt att jag skulle köpa tillbaka henne när tiden var rätt. Att det skulle bli 2 år senare hade nog ingen trott – Ingen utom jag.

Allt för ofta läser jag om ryttare som säljer sin häst för att den inte håller för vad dem vill. Jag är inte som dem, och jag skulle aldrig kunna vara. Jag är alldeles för förälskad i djuret i sig, inte i sporten överlag. Kira kanske inte skulle gå att rida mer, men det spelade ingen roll. Efter väldigt långsam och försiktig igångsättning så blev ju Kira bra igen, skönt nog. Även om vi inte är vad Vi brukade vara, så är vi något så mycket bättre nu.

För den som inte hängt med sedan vår ”ungdomstid” så hoppade vi en hel del. Vi båda älskade det. Nu hoppar vi nästan aldrig, och långt ifrån på samma höjder. När jag fick hem Kira igen ändrade jag mer eller mindre hela min syn på dressyren. Jag var inte så fascinerad av grenen som yngre, tyckte den var rätt tråkig. Idag däremot finns det få saker som ger sådan glädje och eufori som ett bra dressyrpass.

Älskar man någon så mycket som man säger att man gör, då ger man inte upp på varandra. Folk konsumerar hästar som att de är leksaker. Hoppar de inte högt nog säljer man den. Får den inte 8:or rakt genom dressyrprotokollen är den inte värd all träning, och då byts dom ut. Jag suckar högt inombords när jag ser sådant. Min häst är min bästa kompis, men vad är din häst, för dig? 

IMG_5242

Kärlek är vad kärlek är

Jag minns så väl när jag var yngre, min första dag på högstadiet, första dagen på gymnasiet, första dagen på mitt första jobb. Nervositet. Ångest. Rädsla för att göra fel, vara fel.

Idag kunde jag inte bry mig mindre om vad min omgivning tycker och tänker om mig. Det rör mig inte i ryggen, för så länge jag själv är nöjd med mig så spelar det andra ingen roll, för det är inte mig de pratar om.

Ridsporten har format och fostrat mig till den jag är idag, det skulle jag absolut säga. Den är fantastisk och har lärt mig mycket om ansvar och att vara målmedveten, men den har också lärt mig hur lätt människor pratar bakom ryggen på en när det blåser i seglen.

Idag vet jag så mycket bättre än vad jag visste som 15-åring, när mitt kommentarsflöde på min blogg fylldes av hat om både mig och min ponny, hat om mina val och mitt liv. Varför är det så, att folk som inte gillar en ofta ödslar så mycket tid på att tala om för en hur mycket de ogillar en? I min värld är det mer logiskt att bara låta det vara, inte göra någon stor deal av det.

Idag, 8 år senare är jag stolt när jag ser tillbaka på mina tonårsår, för den perioden i mitt liv var allt annat än en dans på rosor. Så mycket ångest jag tacklats med genom åren, ångest som begränsat mitt liv och min vardag. Det är här jag borde tacka ridsporten, för det var den som höll mig ovan ytan när jag hade det jobbigt.

Stallet har alltid vart min frizon, så fort jag sätter foten i stigbygeln lämnar jag all ångest och bekymmer på backen och glömmer det för en stund. Att stå och mocka och packa höpåsar är terapi för mig, att borsta min leriga skimmel är glädje och att titta in i hennes bruna, stora ögon, känna hennes solvarm päls är kärlek. Jag ler av bara tanken.

Folk frågar mig varför jag håller på med ridsport, det är tydligen ”dyrt, skitigt och tråkigt”. Jag suckar, himlar med ögonen och tänker för mig själv ”Om dom bara visste. Om dom bara visste att hästarna är den bästa terapi som finns, dom hjälper mig att hantera min ångest och hålla mig ovan ytan. Kanske då, men bara kanske så skulle dem förstå.”

IMG_3780

Kalixortens ridklubb

Har spenderat hela morgonen och förmiddagen i stallet med att titta på dressyrtävlingar, allt ifrån MSV C:1 till LB. Jag har aldrig vart den som tycker det är speciellt intressant att se på dressyr, speciellt inte på den här nivån där de mest avancerade är typ öppna, sluta och förvänd galopp. Lite som att se målarfärg torka, haha.

Däremot kan jag tycka det är roligt när det blir mer avancerat, som på SIHS eller så, då händer det ju i alla fall någonting. Kür är också roligt, för att omväxling förnöjer. Förstår mig inte riktigt på de som säger ”Åh, jag skulle aldrig kunna tävla dressyr för jag skulle aldrig lära mig programmen…” Ehmmm… Jag lär mig dom efter att ha sett 2-3 ryttare rida 🙈 Jag funderade tidigare på att vara med i LB med Kira, innan hennes ofrivilliga vila i maj pga. Benet, så var tanken, men det gick ju som det gick. Ides aldrig teckna någon licens för henne i år pga. Det, eftersom det var så osäkert på hur mycket jag öht skulle kunna rida henne. Därför har hon också haft mycket vila under sommaren, för att det inte spelade mig någon roll om jag får ägna några veckor till igångsättning och inte har kunnat ‘hårdträna”. Sanna hade tänkt vara med på Corint, men hon Corrie har haft så mycket skavsår/insektsbett under magen så det har inte gått att spänna en sadelgjord, och i vår värld är varken plaketter, rosetter eller procent värt någonting, men våra hästars hälsa är. Där av, tävlade ingen av oss. Så nu vet alla det, som frågat ut oss varför vi inte vart med och tävla fast vi har tre hästar.

(Och Scarto då, tjaaaa… Han är ju som han är, humör efter dag om man säger så. Antingen hade han skött sig utmärkt, eller så hade han spelat Allan och tyckt att det var roligare att visa sig från den sidan 🙈😉 istället fick han stå i hagen utmed ridbanan och se på, och förhoppningsvis lära sig något) 😅

image

Samshield

God morgon! Jag kom precis hem från stallet, hästarna är ute i hagen och stallet är mockat. Måste visa Er vad jag äntligen fick hämta ut igår, som jag väntat på i en vecka, men velat ha i ca. 1 år. En Samshield hjälm! 😍 Jag fick välja om jag ville ha en Samshield eller en Charles Owen Ayr8 leatherlook hjälm i julklapp förra året, men jag valde CO hjälmen då jag vart lite skeptisk mot Samshields storlekar eftersom man kombinerar skal + liner. Jag älskar min CO hjälm, men då vi red ut i ösregn tog det typ 3 dagar för den att torka och det känns inte allt för skonsamt mot det materialet att rida i ösregn eller blötsnö, jag vill ju inte förstöra den.

Då började jag fundera på att införskaffa en Samshield eller en GPA som tål regn, och valet föll på denna. Så man skulle egentligen kunna säga att det är min extra hjälm, haha. Har M på skalet och liner’s både i 57 & 58, har 58 på min CO hjälm men i denna kändes 57 linern bäst. Superskön på huvudet! 😍

image image image