Cuz all of me, loves all of you

I sommar är det 3 år sedan Kira fick sin senskada. Det är för mig ofattbart att det redan har gått så lång tid, att det nästan är 3 år sedan vi återförenades igen.

Jag minns så väl dagen jag bestämde mig för att ringa hennes dåvarande ägare och fråga om dem för det första hade kvar henne, och om jag i så fall fick köpa tillbak henne. Signal efter signal gick fram, hjärtat slog snabbare och snabbare och jag kan än idag minnas mina tankar när de sa att hon var skadad, att hon hade en senskada på djupa böjsenan och att hon kanske inte skulle gå att rida mer. Det spelade ingen roll, hon skulle få flytta hem igen. Hem dit där hon hör hemma.

Det finns inte en dag jag ångrat mitt val. För andra kanske jag hämtade hem en skadad häst med en osäker framtid, för mig hämtade jag hem hela min värld. Jag sålde henne aldrig för att jag ville, utan för att livet kom emellan. Jag har sedan dagen jag ledde in henne i transporten sagt att jag skulle köpa tillbaka henne när tiden var rätt. Att det skulle bli 2 år senare hade nog ingen trott – Ingen utom jag.

Allt för ofta läser jag om ryttare som säljer sin häst för att den inte håller för vad dem vill. Jag är inte som dem, och jag skulle aldrig kunna vara. Jag är alldeles för förälskad i djuret i sig, inte i sporten överlag. Kira kanske inte skulle gå att rida mer, men det spelade ingen roll. Efter väldigt långsam och försiktig igångsättning så blev ju Kira bra igen, skönt nog. Även om vi inte är vad Vi brukade vara, så är vi något så mycket bättre nu.

För den som inte hängt med sedan vår ”ungdomstid” så hoppade vi en hel del. Vi båda älskade det. Nu hoppar vi nästan aldrig, och långt ifrån på samma höjder. När jag fick hem Kira igen ändrade jag mer eller mindre hela min syn på dressyren. Jag var inte så fascinerad av grenen som yngre, tyckte den var rätt tråkig. Idag däremot finns det få saker som ger sådan glädje och eufori som ett bra dressyrpass.

Älskar man någon så mycket som man säger att man gör, då ger man inte upp på varandra. Folk konsumerar hästar som att de är leksaker. Hoppar de inte högt nog säljer man den. Får den inte 8:or rakt genom dressyrprotokollen är den inte värd all träning, och då byts dom ut. Jag suckar högt inombords när jag ser sådant. Min häst är min bästa kompis, men vad är din häst, för dig? 

IMG_5242

Kärlek är vad kärlek är

Jag minns så väl när jag var yngre, min första dag på högstadiet, första dagen på gymnasiet, första dagen på mitt första jobb. Nervositet. Ångest. Rädsla för att göra fel, vara fel.

Idag kunde jag inte bry mig mindre om vad min omgivning tycker och tänker om mig. Det rör mig inte i ryggen, för så länge jag själv är nöjd med mig så spelar det andra ingen roll, för det är inte mig de pratar om.

Ridsporten har format och fostrat mig till den jag är idag, det skulle jag absolut säga. Den är fantastisk och har lärt mig mycket om ansvar och att vara målmedveten, men den har också lärt mig hur lätt människor pratar bakom ryggen på en när det blåser i seglen.

Idag vet jag så mycket bättre än vad jag visste som 15-åring, när mitt kommentarsflöde på min blogg fylldes av hat om både mig och min ponny, hat om mina val och mitt liv. Varför är det så, att folk som inte gillar en ofta ödslar så mycket tid på att tala om för en hur mycket de ogillar en? I min värld är det mer logiskt att bara låta det vara, inte göra någon stor deal av det.

Idag, 8 år senare är jag stolt när jag ser tillbaka på mina tonårsår, för den perioden i mitt liv var allt annat än en dans på rosor. Så mycket ångest jag tacklats med genom åren, ångest som begränsat mitt liv och min vardag. Det är här jag borde tacka ridsporten, för det var den som höll mig ovan ytan när jag hade det jobbigt.

Stallet har alltid vart min frizon, så fort jag sätter foten i stigbygeln lämnar jag all ångest och bekymmer på backen och glömmer det för en stund. Att stå och mocka och packa höpåsar är terapi för mig, att borsta min leriga skimmel är glädje och att titta in i hennes bruna, stora ögon, känna hennes solvarm päls är kärlek. Jag ler av bara tanken.

Folk frågar mig varför jag håller på med ridsport, det är tydligen ”dyrt, skitigt och tråkigt”. Jag suckar, himlar med ögonen och tänker för mig själv ”Om dom bara visste. Om dom bara visste att hästarna är den bästa terapi som finns, dom hjälper mig att hantera min ångest och hålla mig ovan ytan. Kanske då, men bara kanske så skulle dem förstå.”

IMG_3780

Dream big

Om Ni bara visste vilken fin hästgård jag såg på en mäklarsite här om dagen! Den låg i södra Sverige, huset var stort, vitt och hade sådan charmig New England inredning – Prcis som jag vill ha det!

Stallet var, likt huset, stort och luftigt och hade hela 36 boxar. Mörka träväggarna, kaklad vattenspilta, ett solarie till hästarna och en enorm tvätt/torkstuga för blöta hästtäcken eller rena schabrak. Gården hade även ett ridhus, längst långsidorna var det panorama fönster och i taket hängde en kristallkrona. Alltså, drömmen!

Det kanske inte är någon hemlighet att jag som inbiiten ridsportfantast och hästägare drömmer om att bo så, jag skulle aldrig vilja lämna hemmet. Haha. Tänk att en dag kunna uppfylla den drömmen. Ha en egen hästgård, jobba med hästar och ridsporten på heltid och ha 2-3 fina, egna dressyrhästar.

Folk frågar ofta mig vad jag vill bli när jag blir stor, jag brukar svara att jag vill bli rik. När jag funderar på vad jag vill utbilda mig till handlar ingenting om prestige eller vad som kanske låter fint i andras öron, det handlar om att jag själv vill kunna bygga den dröm jag har – Där jag gärna skulle vilja kunna kombinera jobbet med hästarna.

När man drömmer om sådana här lyxiga hästgårdar är det ju inte för intet som man jämför priser, både på hus och på försäkringar. Hem som häst. Hos Insplanet kan man enkelt jämföra olika försäkringar, bland annat boendeförsäkring vilket känns högst optimalt när man sitter och drömmer. Instplanet har en lätt navigerad hemsida och är väldigt tydlig med vad olika försäkringar innefattar, vilket underlättar hela proceduren av att känna sig som en vilsen kolibri i djungeln av olika försäkringsalternativ.

image

Warheads extreme sour

Har Ni testat Warheads extreme sour hard candy någon gång? Jag har sett massa filmer på YouTube där folk gör ”Warhead challenge”, eller bara testar godiset för första gången med diverse reaktioner. Jag säger bara – Herregud vad folk måst överdriva! Eller så är det jag som inte har någon gräns på när saker smakar surt, haha.

Eftersom godiset kommer ifrån USA så är de på få ställen man får tag på det i Sverige, så jag kunde inte hålla mig ifrån att beställa en påse från USA godis (Nej, det här är inte ett sponsrat inlägg) eftersom jag omöjligt skulle kunna hitta det i lilla Kalix där jag bor. Jag menar, vi har inte ens ett H&M här 😉 

Tyvärr blev jag väldigt besviken, visst kände jag att det var surt, men verkligen inte så surt som jag föreställt mig efter alla dessa klipp på YouTube. Folk gråter för att det är så surt, jag rör inte en min, och det säger nog en hel del om vad jag tyckte. Visserligen är sura godisar i princip de enda godisar jag äter, så jag är rätt härdad efter att ha testat en massa. När jag var liten slickade jag alltid av det sura på godisarna, spottade ut dom i soporna och gjorde om samma procedur på en ny. Haha. Jag gillar egentligen inte godiset i sig, jag gillar det sura. Beställde även något som hette Big Foot sour blue raspberry, men den var inte det minsta sur, smakade mer socker än surt. Betyg på dessa överlag? Big Foot: 1/5, Warhead: 3/5. 

image image image image image

Can we just take a moment?

Jag slutar aldrig att förvånas över människor som både säljer, och köper, sadlar via internet. Jag ser dagligen annonser på olika Facebooksidor/grupper där man lägger ut sin sadel till försäljning, vilket såklart inte är det som gör mig så bekymrad att jag tillägnar ett helt blogginlägg åt att folk annonserar på det viset. Nej, absolut inte, för det gör jag själv. Det som däremot får mig att tvivla på om vissa människor faktiskt borde ha häst är när jag läser annonser i stil med:

Jag vet inte hur vid den är, saken är den att den är som en skinnhandske och formar sig perfekt efter varje häst. Har legat både på smäckrare araber till grövre nordsvenskar. Ligger superbra på flera olika hästar!” Eller en annons jag läst som löd såhär: ”Passar flera olika hästar då bommen är töjbar”.

Man ba, jahapppp… Det säger du. Stackars de hästars rygg med sådan ägare, kan jag ju personligen tycka. De hästarna går förmodligen med väldigt illa anpassad utrustning, för en sadel med töjbar bom existerar inte. Och de existerar inte sadlar som ”formar sig som en skinnhandske”. Däremot finns det sadlar du kan värma om bommen på, byta koppjärn eller måttanpassa – Men bommen är inte töjbar, likt ett resårband i dina mjukisbyxor.

En annan sak jag ofta reflekterar över i sadelannonser är när någon lagt ut en köpesannons och noggrant skrivit vad de är ute efter, ex. ”henri de Rivel, 16,5″ normal mot vid. Inget annat av intresse”, och så ser man kommentarer i den sökesannonsen som ”Jag har en sadel från Hööks, 17,5″ x-vid men den är mer som 16,5″ normal mot vid. Jag som annars har 16,5″ i sits sitter bra i den” eller som en annan annons jag läste ”Jag vet inte hur stor sätet är, men jag har 42 i byxor och sitter bra i den”. Ärthjärnor, rent ut sagt. Det handlar om hur lång sadeln blir på hästens rygg, så att den inte trycker på hästens ländkotor. Hästens revben går snett uppåt, som en båge nedifrån och uppåt tillbaks mot hästens manke (för att förklara åt vilket håll de pekar). Och söker man en 16,5″ sadel är man inte intresserad av en 17,5″ om man vet vad man pratar om, då den förmodligen är för lång på just den hästen – och skulle trycka på hästens ländkotor.

image

 

Det är inte så enkelt som att man bara hittar en sadel man vill ha, som man som ryttare tycker är skön, snygg eller vad för argument man nu vill använda sig av, utan den ska ju faktiskt passa hästen också. En sadel som inte ligger optimalt skadar ofantligt mycket mer än vad den gör nytta, och det är skrämmande att läsa vissa annonser där folk både säljer, men också ska köpa ny sadel och de uppenbarligen inte har en aning om vad deras häst borde ha för sadel utefter deras kropp. Du kan inte rida runt med en svängd sadel på en häst med spikrak rygg, det säger väl sig själv vilken effekt det blir? Gungbräde-effekt.

Alla våra hästar går med varsin sadel, Scarto har en Bates Innova, Kira har en Pfiff Amaretto och Corint har en Kieffer Action. Det är inte alltid så lätt att hitta rätt, under 2015 sålde och bytte jag sadel 4 gånger, för att tillslut hitta en dressyrsadel som passar både henne och mig. Det är rena djungeln att hitta rött sadel, och visst är det kanske lite lättare om man kan lägga ut 45.000:- på en måttanpassad sadel, men riktigt så drastisk behöver jag inte vara, vet man vad det är man är ute efter och har lite is i magen (och gillar att rida barbacka 😉) så brukar man tillslut hitta sadeln man är ute efter.

image

Go ahead, underestimate me

Jag slutar aldrig att förvånas. Att förvånas över hur skev människosyn vissa människor tycks besitta, hur de verkar tro att de är så mycket mer än alla andra, och läkare är inget undantag, bara för deras yrkestitel.

Jag skrev ett tal i svenska C som jag fick A på, vilket jag visserligen haft på varje uppgift/prov rätt genom hela kursen, men det var i detta sammanhang rätt irrelevant. Hur som helst var det ett argumenterande tal, och de som känner mig vet att jag är jäkligt duktig på att argumentera, att stå för det jag tror på, stå för det jag vet. Mitt tal handlade om hur i vida man borde slopa meritpoäng på gymnasiet i moderna språk och matte, och istället lägga de poängen på relevanta kurser som privatjuridik till exempel, något du faktiskt kan få användning för i vuxenlivet. För ärligt talat, behöver du för att bli veterinär i Sverige kunna fråga hunden på tyska vart den har ont? Nej precis. Men det är ändå där du hittar meritpoängen, för de yrken som kräver att du går ut med flaggan i topp i alla ämnen, i princip. Läkare är inget undantag. De må ha gått ut gymnasiet med bra betyg, men vad säger att de passar som läkare för det? De kanske vet vad empati betyder, men de kanske saknar de själv.

Jag var till läkaren idag och mötte den otrevligaste jag gått till, än så länge. När du får höra orden ”Ja, fast nu är det ju så att det är jag som är läkare, och en väldigt duktig sådan. Jag kan mitt jobb, och jag VET att jag inte har fel”, på samma gång flög minsta lilla förtroende för den människan iväg. När du verkligen känner att någon ser ned på dig, trycker på att den minsann är läkare och kan allting glasklart. Nej, jag säger bara nej. Jag kommer aldrig gå till den läkaren igen. När den sedan till råge på allt skriver ut fel antibiotika till dig, fast du upprepande gånger nämnt att du börjar må dåligt av den sorten och hen säger ”Ja men den här är inte likadan, den innehåller andra ämnen.” för att 15 minuter senare ringa och säga att hen råkat skriva ut fel antibiotika och fråga hur du redan hunnit hämta ut den. Ja alltså, vårdcentralen och apoteket ligger dörr i dörr med varandra, och jag rör mig lite snabbare än en snigel. Så vad tror du? Vid det laget var jag redan hemma igen.

Jag var sååå arg, och när jag är arg är jag inte rolig att diskutera med. Bara för att folk råkar vara läkare men är inkompetent och tycks ha fått sin legitimation i ett flingpaket betyder inte per automatik att jag tror på allt Ni säger, och speciellt inte med min sjukdomshistorik där läkare tror du har anorexia och inte diabetes, och inte ens kollar upp om du har diabetes trots att du prickar alla rätt på symptom.

Bara för att du kom in på läkarutbildningen betyder inte att du passar som läkare och borde jobba med sjuka människor, där du behöver vara empatisk och inte någon som vägrar ha fel för att ”du faktiskt är läkare”. Tacka vet jag polisutbildningen som gör personliga intervjuer när de väljer sina aspiranter, och inte går på ”högst betyg vinner och passar bäst för denna yrkesroll”. Tack för mig!

le5S3xnrfk