I guess heaven was needing a hero, someone just like you

Idag har det gått en hel vecka, en vecka sedan jag pussade dig på huvudet och sa ”hejdå”. Det är konstigt, att oavsett om en av dina närmsta lämnar jordenlivet så förväntas du att fungera precis som vanligt. Vardagen fortsätter att rulla, även när det känns som att du fastnat i ett vakum och att allt runt omkring dig står still.

Jag vet inte i vilken fas jag befinner mig, ena stunden försöker jag bearbeta sorgen över att du är borta, att du slipper lida och befinner dig på en bättre plats. Ena stunden blir jag påmind om tanken av att aldrig mer få träffa dig och då brister det. Tårarna rinner och det känns som att luften i rummet tar slut. Det gör ont, och det måste få göra ont.

Det känns tomt, ensamt. Du kom in i mitt liv när jag behövde dig som mest, du fyllde ett hål i mig och gjorde mig hel. Min uppväxt var allt annat än smärtfri, du gjorde den lättare. The best therapist has fur and four legs. Tack för alla dessa år Latisch Emilia, du är den finaste himlen har ❤️

809C4354-41CD-4C49-BF38-2514EF44DC2F

blogstats trackingpixel

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>