Cuz all of me, loves all of you

I sommar är det 3 år sedan Kira fick sin senskada. Det är för mig ofattbart att det redan har gått så lång tid, att det nästan är 3 år sedan vi återförenades igen.

Jag minns så väl dagen jag bestämde mig för att ringa hennes dåvarande ägare och fråga om dem för det första hade kvar henne, och om jag i så fall fick köpa tillbak henne. Signal efter signal gick fram, hjärtat slog snabbare och snabbare och jag kan än idag minnas mina tankar när de sa att hon var skadad, att hon hade en senskada på djupa böjsenan och att hon kanske inte skulle gå att rida mer. Det spelade ingen roll, hon skulle få flytta hem igen. Hem dit där hon hör hemma.

Det finns inte en dag jag ångrat mitt val. För andra kanske jag hämtade hem en skadad häst med en osäker framtid, för mig hämtade jag hem hela min värld. Jag sålde henne aldrig för att jag ville, utan för att livet kom emellan. Jag har sedan dagen jag ledde in henne i transporten sagt att jag skulle köpa tillbaka henne när tiden var rätt. Att det skulle bli 2 år senare hade nog ingen trott – Ingen utom jag.

Allt för ofta läser jag om ryttare som säljer sin häst för att den inte håller för vad dem vill. Jag är inte som dem, och jag skulle aldrig kunna vara. Jag är alldeles för förälskad i djuret i sig, inte i sporten överlag. Kira kanske inte skulle gå att rida mer, men det spelade ingen roll. Efter väldigt långsam och försiktig igångsättning så blev ju Kira bra igen, skönt nog. Även om vi inte är vad Vi brukade vara, så är vi något så mycket bättre nu.

För den som inte hängt med sedan vår ”ungdomstid” så hoppade vi en hel del. Vi båda älskade det. Nu hoppar vi nästan aldrig, och långt ifrån på samma höjder. När jag fick hem Kira igen ändrade jag mer eller mindre hela min syn på dressyren. Jag var inte så fascinerad av grenen som yngre, tyckte den var rätt tråkig. Idag däremot finns det få saker som ger sådan glädje och eufori som ett bra dressyrpass.

Älskar man någon så mycket som man säger att man gör, då ger man inte upp på varandra. Folk konsumerar hästar som att de är leksaker. Hoppar de inte högt nog säljer man den. Får den inte 8:or rakt genom dressyrprotokollen är den inte värd all träning, och då byts dom ut. Jag suckar högt inombords när jag ser sådant. Min häst är min bästa kompis, men vad är din häst, för dig? 

IMG_5242

blogstats trackingpixel

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>