Årsresumé 2015

Sista sidan av boken, 365 sidor av glädje och sorg – 2015 har bjudit på det mesta. Vart ska jag ens börja? Vad ska jag ens dela med mig av? Allt? Ha, knappast. Då får jag nog hålla på med denna sammanfattning tills midnatt. Men däremot så lovar jag att bjuda er på en tillbaka blick på årets höjdpunkter, och på årets djupaste dalar. Det är ju så jag är, ärlig. Life is like a rollercoaster, it goes up and down, but it’s your choice to either scream or enjoy the ride.

Årets höjdpunkt är ju utan minsta tvekan att jag fått spendera det som hästägare åt världens bästa häst, Kira. Visserligen köpte jag ju tillbak henne i oktober 2014, men ska jag vara ärlig så var det fören mot våren 2015 som jag hade smält att hon faktiskt var min egen och ingen annans, även på köpekontraktet. Att hon faktiskt var hemma igen och att jag inte bara drömt allt ihop, för tro mig, det har jag gjort mer än en gång under åren vi var ifrån varandra. Hela vintern och våren ägnade jag åt hennes senskaderehab, för som många av er vet har hon haft en senskada på djupa böjsenans förstärkningsband på ett framben.

Jag kan ärligt säga att jag aldrig har läst på så mycket om hästens anatomi och speciellt om senskador som jag gjort i år. Jag har plöjt allt jag kommit över – veterinärstudier, behandlingsmetoder, utländska forskningsstudier etc. Allt. Någonstans mitt här i så insåg jag att jag ville lyssna mer på vad min magkänsla sa om henne och henens skada, än vad alla veterinärer jag pratat med på Evidensia i Umeå sa som träffat henne några ynka få gånger, även om deras ord i sig var en trygghet så kände jag att jag har sådan otroligt bra koll på hur hennes ben sett ut i alla år jag ägt henne, och jag känner direkt något inte är rätt med henne. Värst var det när jag skulle öka på hennes träning. Hur länge skulle jag trava? Skulle jag någonsin våga pröva galoppera henne eller skulle skadan gå upp? Och hur länge skulle jag våga galoppera? Såhär i efterhand är jag glad att jag vågat ta lite risker, för någonstans kände jag att ”Okej, hon har fått alla förutsättningar hon kan till god igångsättning, håller hon så håller hon, annars skulle hon ändå inte ha gjort det om jag tagit det ännu lugnare.”

Tillslut, några dagar innan min födelsedag i april så prövade jag att galoppera henne ett halvt varv i ridhuset – livrädd dagen efter att känna på benet om det var svullet, men det var det inte. Så jag började galoppera henne lite, inte varje pass och bara halva varv. I början på sommaren ökade jag på det och galopperade henne mer utomhus och på midsommar vågade jag galoppera henne två varv runt vår ”slinga” vi brukar rida på. Och benet såg bra ut, så sedan dess ökade jag på träningen successivt och i slutet på sommaren kunde jag rida henne som förut, idag galopperar jag henne exakt lika mycket som förut. Vi har till och med vågat oss på att pröva hoppa, och det vågade jag aldrig drömma om när jag hämtade hem henne med en senskada i oktober 2014. Denna skadade krävt tålamod och jag har vissa dagar vart livrädd att känna en svullnad på benet, men peppar peppar ta i trä så har det hittills gått jättebra.

Bytt sadel har jag också hunnit göra några gånger i år, inte en och inte två, men fyra. Kom på att jag ville ha en dressyrsadel i början på året eftersom Kira ändå inte är en hopphäst något mer. sålde min hoppsadel och köpte en sprillans ny dressyrsadel som var gräslig att rida i, så den sålde jag. Köpte en ny dressyrsadel, en Prestige. försökte skola om mig och lära mig att rida i en dressyrsadel, vilket är lättare sagt än gjort om du är uppvuxen i en hoppsadel. Kom sedan på att jag ville ha en smalare bomvidd, och en hoppsadel – Så jag köpte helt enkelt en till sadel, även det en Prestige. Så nu har jag två sadlar, en dressyr och en hoppsadel från Prestige. Är nog nästan bäst, att fröken ombytlig har en av varje så jag kan växla efter dagshumör 🙈

I början av sommaren började jag sommarjobba inom vården, det var inte mitt drömyrke men när hösten kom och jag slutat jobba insåg jag att det är ett ganska tacksamt jobb, just för att man gör nytta och känner sig värdefull. Man gör människor glada och de är så tacksam över den hjälp dom får, och vem hade anat att jag skulle trivas med att ge folk mediciner och jobb med omvårdnad? Tja, någonstans kunde jag ju se det innan också, även om jag inte var helt säker. Jag har alltid haft en väldigt stor empati för människor, och bryr mig väldigt mycket om att folk i min omgivning ska må bra, och gör dom inte det mår jag mer eller mindre dåligt av att se det. Från det jag var 15 år har mitt favoritprogram på tv vart 112- på liv och död, och det säger nog en hel del om min personlighet. Mitt första minne från jobbet är nog då jag skulle ge en insulinspruta för första gången på någon annan än mig själv, vilket jag gjort flera tusen gånger, och jag blir svimfärdig och börjar tvivla på om jag verkligen vet vad jag gör. Hahaha. Vore hemskt om jag inte kunde ge sprutor men själv gjort det sedan jag var 12 år gammal.

Jag har även pluggat i år, och fått bra betyg. Vad jag är mest stolt över? Mitt svenska B betyg och mitt Naturkunskap B betyg, speciellt då jag fick ett A på människokroppen och verkligen nailade den delen. Som jag brukar säga, att få bra betyg på saker man är intresserad av är inte svårt. Nu efter jul ska jag läsa både engelska och svenska C. Språk har aldrig vart min svaga sida, men matte däremot, avskyr det. Haha.

Årets djupaste dalar är väl min diabetes skulle jag säga. Fast på samma gång så är den bättre än vad den vart på fem år, så då kanske ni undrar hur det går ihop? Jag har i år haft turen att få en CGM i höst, en kontinuerlig blodsockermätare som är kopplad till min insulinpump. Den skickar värderna till pumpen som varnar om det blir för högt eller för lågt genom att pipa och vibrera, därför kan jag ”koppla bort” rädslan att få lågt blodsocker, vilket jag vart absolut livrädd för och på köpet utvecklat panikångest med. Denna CGM har gjort mig mycket tryggare i min diabetes, och är guld värd. Ibland är mitt blodsocker en gåta, det är oförklarligt högt och min kropp regerar inte på insulin, det spelar ingen roll bur mycket jag tar, sockret går ändå inte ner. Som idag. Nu är det 22,0 och vägrar att gå ner, jag vet inte vad jag ska göra. Då utvecklar min kropp ketoner då jag har insulinbrist, och det tycker jag inte om, det stressar mig. Men det brukar lösa sig, tillslut. Men det är jobbigt, och det känns i hela kroppen.

Skulle jag sammanfatta året med några ord skulle det nog vara: Häst, regn, blodsocker, plugg, sadelköp, ångest och glädje. För det är så det har varit, en salig blandning av allt, som en gott och blandat påse.

image image image image image image image image image image image image image image image image image image image

blogstats trackingpixel

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>